Skjut de galna hundarna!

Stefan Hedlund: Skjut de galna hundarna!

Statsminister Stefan Löfven är på väg att skriva in sig i historieböckerna som den som förvandlade svensk politik till ett drängslagsmål i gödselstacken. I normalt fungerande demokratier brukar vinnaren i en politisk strid inleda sitt maktinnehav med att räcka ut en hand till den förlorande sidan. Demokratins kultur anses kräva att en ny president, eller statsminister, skall sträva efter att vara hela folkets ledare och att söka överbrygga.

För Stefan Löfven kunde inget vara mera främmande. Så snart han lyckats komma överens med Annie Lööf om att får sitta kvar i Rosenbad gjorde han mycket klart att han avsåg att fortsätta sin kampanj för att brännmärka en växande andel av det svenska folket som högerextrema rasister med anstrykningar av rent nazistiska åsikter och ambitioner.

I upptakten av valet till Europaparlamentet har han bara ett politiskt budskap, nämligen att trettiotalet står för dörren. Horder av brunskjortade nazister står redo att marschera på gator och torg, och i det fördolda förbereds inrättande av koncentrationsläger. Det enda som kan rädda Sverige – och Europa – undan detta fasansfulla öde är att rösta på Löfven, eller möjligen på hans stödhjul inom L och C.

Det kan på sitt sätt vara lätt att förstå varför Löfven uppträder på detta vis. Efter det skamliga januarisveket har han hamnat på konfrontationskurs med arbetarrörelsen, och det finns inte mycket kvar av sakpolitik han kan tala sig varm för. Årets Första maj var nog den mest bisarra uppvisning av facklig-politisk samverkan svensk socialdemokrati någonsin har förmått bjuda på. Då Löfven varken kunde tala om arbetsrätt, marknadshyror, skattesänkningar eller andra gamla S-märkta paradnummer återstod bara brunsmetning.

Det implicita budskap han sänder till sina partiaktivister är att det nu är fritt fram att använda även de mest vedervärdiga tillmälen för att söka pressa tillbaka politiska motståndare. Samtidigt som det är möjligt att intellektuellt förstå varför politisk taktik dikterar detta uppträdande, får ordet ”förstå” inte tolkas som att sympatisera med. Statsminister Löfvens uppträdande förtjänar inte förståelse. Givet de konsekvenser hans uppträdande kommer att få för svensk demokrati borde han utsättas för skoningslös granskning och kritik.

Man kan förvisso hävda att utan hyckleri skulle politik inte vara möjlig. Det finns viss sanning i detta. Fullständig uppriktighet skulle omöjliggöra det politiska spel som leder fram till kompromisser och uppgörelser. Men i Stefan Löfvens fall har anständighetens gräns passerats med sådan råge att han inte längre borde kunna åtnjuta någon form av respekt.

Den minnesgode kan citera otaliga exempel på hur Löfven grötmyndigt har framställt sig själv som den som ”tar ansvar för landet”. För en person med sanna demokratiska instinkter borde detta innebära att söka samla landet. För Löfven innebär ansvarstagande att med varje till buds stående medel jaga ut och brännmärka alla som inte står på hans sida.

När Löfven talar om att trettiotalet står för dörren vill jag ge honom rätt i sak, dock med reservation för att han pekar ut fel land. Det som nu väntar är en retorisk återgång till det sovjetiska trettiotalet, till en tid då den politiska retorikens huvudsakliga syfte var att just brännmärka, att med användande av det mest vedervärdiga språkbruk sträva efter att avhumanisera politiska motståndare. Om fiender kan utmålas som mindre mänskliga än de ”goda människor” som står på vår sida, blir det så mycket enklare för politiska aktivister att starta drev och förtalskampanjer. Ingen barmhärtighet med de onda rasisterna!

Stefan Löfven har förvisso ännu inte förfallit till att brännmärka politiska motståndare som ”syfilitiska huliganer” (ett epitet som användes om Lev Trotskij), men det behöver han inte heller. Han kan vila trygg i förvissningen om att när han väl har pekat ut riktningen kommer hans stormtrupper att svara för det verkligt smutsiga hantverket. Det finns tillräckligt många svenska vänsterintellektuella som fortfarande är så fast i den leninistiska och trotskistiska vänsterns kultur av fullständigt oresonligt hat att återgången till trettiotalet kommer att följa med automatik.

Grälet mellan C och KD, provocerat av centerextremisten Fredrick Federleys besinningslösa anklagelser om att KD inte kan skilja mellan demokrati och diktatur, visar därtill mycket tydligt att Löfvens uppmaning till brunsmetning nu har trängt in även i hjärtat av den tidigare Alliansen, något som säkert kasseras in som en triumf i sig.

Skillnaden mellan dagens Sverige och trettiotalets Sovjetunion ligger dock i att partiet (ännu) inte har full kontroll över medierna. De som utpekats som nazister kommer sannolikt att ge igen med samma mynt. Stefan Löfven kommer att få löpa gatlopp mellan påminnelser om det egna partiets bruna förflutna (rasbiologi, tvångssteriliseringar mm), och anklagelser om att exempelvis SSU i Malmö ger prov på samma antisemitism som då svenska judars pass en gång stämplades med J. Om denna process tillåts att få ordentlig styrfart, kommer den att bli mycket svår att stoppa. Sverige kommer att slitas sönder av oresonligt hat.

Om inte Stefan Löfven besinnar sig och inser att han som statsminister faktiskt har ett mycket betydande ansvar för att stävja denna utveckling, riskerar han att en dag få höra den egna folkdomstolen utslunga samma anklagelser mot Sverigedemokraterna som en gång användes av åklagaren Vysjinskij vid en av skådeprocesserna i Moskva: ”Skjut de galna hundarna!”

source; https://detgodasamhallet.com

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s