En stank av politiskt hyckleri

I normalt fungerande länder, med normalt funtade politiker, utgörs politikens fundamentala drivkraft av en strävan efter att ta och behålla makten. Endast på detta vis kan politiska program och visioner omsättas i praktisk politik. När väljare lägger sin röst på ett visst politiskt parti, utgår man ifrån att detta parti också är redo att med all kraft söka genomföra det man lovat. Det brukar kallas demokrati.

I Sverige har dessa till synes enkla principer mycket effektivt satts ur spel. I Sverige handlar politik i allt mindre grad om de sakfrågor medborgarna förväntar sig att politiken skall hantera, såsom skatter, trygghet, välfärd, skola och så vidare. I Sverige har det politiska samtalet helt kommit att domineras av en tävlan mellan de etablerade politiska partierna om vem som kan visa störst avsky inför Sverigedemokraterna, ett parti som i det senaste valet faktiskt fick stöd av mer än en miljon väljare.

Det är snart inte möjligt att höra en enda politisk diskussion som INTE handlar om Sverigedemokraterna – detta samtidigt som alla etablerade politiska partier är överens om att Sverigedemokraterna måste hållas borta från varje form av inflytande.

Man hade förvisso kunnat nöja sig med att skratta åt denna absurda teater – om det inte hade varit så, att det pågående taskspeleriet kring bildande av en ny regering sannolikt kommer att omöjliggöra en ny budget och därmed i avsevärd grad fördröja synnerligen välbehövliga reformer. Landet åsamkas därmed stor skada.


Det vi nu tvingas bevittna är ett slags kollektiv egotripp där de etablerade politikerna, med understöd av sina stormtrupper i PK-medierna, tar den politiska processen till gisslan. Via meningslösa presskonferenser och utspel i sociala medier lägger de ut texten om det egna känslolivet, om att äta upp sina skor, om att sätta sina barn i pant och om annat trams ingen vettig väljare har det minsta intresse av.

Om det är så, att politiker upplever ett så påträngande behov att av lufta sina känsloliv kan detta lämpligen förvisas till televisionens allmänt fördummande soffprogram. Det hör definitivt inte hemma i en process av regeringsbildning.

Det man verkligen borde begrunda är risken för att det kompakta förakt man här visar upp för väljarna riskerar att provocera fram ett minst lika kompakt förakt inte bara för politiker utan också för den demokratiska processen som sådan, vilket vore synnerligen allvarligt för det demokratiska systemets grundvalar.

Den centrala vattendelaren i svensk politik markerades efter valet 2014. Med den ökända ”decemberöverenskommelsen” förklarade partierna i Alliansen att de skulle avstå från att rösta på sina egna förslag. Budskapet till väljarna var enkelt – om ni röstar på oss så lovar vi att inte genomföra den politik vi går till val på. Efter valet i september i år har deras gemensamma vägran att ta politiskt ansvar kommit att genomsyras av en påträngande stank av politiskt hyckleri.

När Alliansen gjorde allvar av sitt hot om att fälla Löfven hade man inga som helst problem att ta stöd av SD. När man därefter skred till val av talman var stödet från SD lika problemfritt. Men när det blev dags att ta eget ansvar, i form av att axla regeringsmakten, då blev det plötsligt fullständigt omöjligt. Då var det egna känslolivet så outsägligt plågat av våndor att allt blev omöjligt – utom det direkt absurda.

Värstingen i denna krets är den nyliberala centerextremisten Annie Lööf. Först skulle Alliansen bilda regering med stöd av Stefan Löfven, vilket var direkt absurt. Sedan skulle Alliansen bilda regering tillsammans med Stefan Löfven, med Ulf Kristersson som statsminister, vilket om möjligt var än mer absurt. Sedan skulle S och M bilda regering tillsammans, vilket ingendera parten kunde tänka sig.

I den mån hon har en strategi tycks den vara att utesluta alla möjligheter till regeringsbildning – utom en, nämligen den där Annie Lööf ställer sig själv till förfogande som statsminister. Tanken tycks vara att om processen bara kan förhalas tillräckligt länge kommer både Stefan Löfven och Ulf Kristersson till slut att tvingas inse att verklig omsorg om landet kräver Lööf som regeringschef.

Det må vara att Annie Lööf lider av en morbid förstoring av det egna jaget, kopplad till ett narcissistiskt behov av att ventilera det egna känslolivet, men det befriar inte övriga medverkande från ansvar för att sätta stopp för hennes förhalningstaktik.

Det är nu hög tid för talmannen att omsätta sina sonderingar i skarpa förslag till Riksdagen. Givet kända låsningar borde man på en vecka enkelt kunna klara av de fyra voteringar som krävs för att kunna utlysa extra val. Kanske hotet om att tvingas upp till bevis skulle kunna befrämja en tillnyktring. Annars blir det upp till valmanskåren att avgöra vilka partier som har för avsikt att genomföra den politik de går till val på.

source; https://detgodasamhallet.com

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s