OM FAKTARESISTENS OCH VÄLJARFÖRAKT

Att valrörelser präglas av kaskader av floskler, inkonsistenser, övertalningsdefinitioner, halvsanningar och direkta lögner är förvisso inget nytt. När medlemmar av det politiska etablissemanget känner hur väljarna flåsar dem i nacken, frestas de ofta att plocka fram sina allra värsta sidor, och att känna större lojalitet sinsemellan än gentemot sina väljare. Detta sagt är jag nog inte ensam om att anse att det vi tvingats utstå sedan början av augusti går utöver det mesta av vad svensk politik hittills har kunnat prestera av osmakligt väljarförakt. I särklass mest upprörande är den närmast totala faktaresistens som präglat den offentliga diskussionen om främst migrationens kostnader och konsekvenser.

Trots att migrationen till Europa är en av vår tids stora ödesfrågor, trots att väljarna i land efter land har röstat fram regeringar som kräver betydande åtstramningar, trots att även Angela Merkel tvingats erkänna att migrationen är en fråga som kan leda till sammanbrott för den Europeiska Unionen, trots allt detta, eller kanske till följd av allt detta, har det svenska politiska etablissemanget framhärdat i ren och skär mytbildning om att allt är under kontroll.

Trots att Migrationsverket på sin egen hemsida regelbundet presenterar detaljerade prognoser om hur vi under kommande år har att se fram emot inte tio- utan snarare hundratusentals nya migranter, främst via familjeåterföreningar, har man lyckats upprätthålla myten om att vi har stramat åt inflödet.

Trots att vi enligt samma prognoser kommer att ta emot tre-fyra gånger fler migranter än våra nordiska grannländer sammanlagt, har man lyckats upprätthålla myten om att vår migrationspolitik har dragits ned till lägsta nivå inom EU.

Trots att forskare som Tino Sanandaji har presenterat gedigna nationalekonomiska analyser av kostnader för mottagandet av ”flyktingar” som inte uppgår till tio- utan snarare till hundratals miljarder kronor, har man lyckats upprätthålla myten om att kostnaderna för migrationen inte påverkar andra utgiftsområden.

Det är djupt anstötligt att Statsminister Stefan Löfven så framgångsrikt har lycktas etablera sin floskel om att vi i Sverige inte ”sätter grupp emot grupp”. Detta kan liknas vid att söka upphäva tyngdlagen. All nationalekonomisk teori handlar i grunden om valhandlingar, om att i resursfrågor just sätta grupp emot grupp. Om Löfven inte förmår begripa denna enkla sanning är han klart olämplig att vara statsminister. Om han begriper men ändå uttalar sig som han gör måste slutsatsen om hans lämplighet att styra landet bli än hårdare.

En viktig del av förklaringen till att mytbildningen kring just migrationen har varit särskilt intensiv ligger självfallet i att den rödgröna regeringen och den borgerliga oppositionen har så starka gemensamma intressen av att blanda bort korten.

Från Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” till Stefan Löfvens ”vi bygger inga murar” går en rak linje av renodlat knäfall inför Miljöpartiets krav på en extremt välkomnande flyktingpolitik, utan minsta hänsyn till konsekvenser. Att de gröna khmererna har etablerat sig som en direkt samhällsfarlig kraft i svensk politik må vara sin sak. Att de etablerade partierna så glatt har gått med på att expediera deras destruktiva krav är betydligt värre.

I takt med att det blev allt tydligare att Sverigedemokraterna haft rätt i sina varningar blev den centrala uppgiften att anpassa den politiska retoriken, samtidigt som man valde att framhärda i att inte lägga om politiken. Det är denna motsättning man valt att dölja bakom en mur av just mytbildning, som visar på ett kompakt gemensamt förakt för valmanskåren.

Att man har varit så framgångsrik i denna mytbildning kan i sin tur förklaras av att de traditionella medierna så grovt har svikit sitt uppdrag om en opartisk nyhetsförmedling. Med en seriös och effektiv granskande journalistik, som inte är besatt av om nyheter möjligen skulle kunna gynna Sverigedemokraterna, hade de stora mediehusen snabbt kunnat punktera de många myterna, och därmed även kunnat lägga grunden för en ansvarsfull politik.

Om man bara hade lagt ned hälften så mycket energi på att kartlägga mytbildningen kring migrationen som man lagt ned på att finna nazister inom Sverigedemokraterna, så hade mycket idag kunnat vara annorlunda. Seriös granskande journalistik hade exempelvis tidigt kunnat avslöja vad en rapport från Schengen nu officiellt har dokumenterat, nämligen att svensk gränskontroll är bland de sämsta inom EU.

Till följd av närmast bottenlös inkompetens i den politiska ledningen ligger vårt land nu öppet för återvändande jihadister, presumtiva terrorister och grova brottslingar. Trots att det inte saknats varningar från forskarvärlden om dessa brister, har man lyckats hålla locket på. Liksom Migrationsverkets senaste prognos om ett exploderande inflöde av migranter kunde presenteras på en söndag i juli, då all uppmärksamhet var riktad mot skogsbränder, lyckades man förhindra spridning av Schengen-rapporten om vår avsaknad av gränskontroller till dess att valet var överståndet.

Det finns betydande anledning att känna vrede inte bara över hur de etablerade partierna har fört väljarna bakom ljuset. Än värre är att medierna inom vår politiskt korrekta public service i synnerhet med så stor förtjusning har valt att spela med, blott för att journalister inför varandra skall kunna stoltsera med att man inte bidragit till att sprida nyheter som skulle kunnat gynna Jimmie Åkesson.

source; detgodasamhallet.com

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s